14
ningsbladet blev mig ordentligt tungt i fickan. Mina tankar voro alla liksom på flykt. Mig tycktes jag sökte dem, medan fötterna under en sent på kvällen fortsatt vandring stötte mot stock och sten. Jag kunde ej sova. Följande morgon slog jag upp och läste under ångest och suckan i Dalins Svenska hisstoria, som fanns i huset, vad som rörde min hjälte. Det var alla mina källor. Jag vet mig aldrig läst någonting så hårdsmält; och likväl skulle därur utdragas den allra finaste saften av en doftande vältalighet. Det var ett arbete! Lycka, att den gamle riksföreståndaren ej känt det ännu i sin grav! — Sedan man någorlunda kommit till rätta med ämnet, var det en ej ringa svårighet att få det på papperet. Min far var en sträng hushållare med sådant. Jag måste erkänna, att jag hemligen och olovligt tillgrep vad jag behövde. Jag gömde mitt rov i ett gammalt tomt väggursfodral, dit också Sten Stures Äreminne allt som det skrevs, ark efter ark, nedsteg. Att bibehålla hemligheten var ej lätt i ett hus, där alla voro vana att veta om varandras göromål. Likväl lyckades det mig utan förtrogen; och en vacker afton sänkte jag med darrande hand och klappande hjärta mitt arbete, renskrivet och häftat, omslaget och förseglat, för sista gången i den dunkla gömma, varur det nästa morgon skulle avgå per post till Parnassens höjder. — Det kunde hemma ej inskrivas i postboken utan att väcka uppmärksamhet. Jag bemäktigade mig därför, sedan postgumman om kvällen bortgått, hemligen nyckeln till postväskan, rodde ensam tidigt följande morgonen över Klara älv till nästa postgård och fick sålunda mitt paket inskrivet och avsänt.
