16
Den diktart, som Geijer valt med sitt äreminne, var ett slags mellanting mellan biografi och filosofisk betraktelse. Den förnämste idkaren av denna litteraturgren M. Lehnberg hade själv tröttnat på den, och Geijer återvände ej heller till densamma. Dess vältalighetsblomster och svassande stil blevo honom motbjudande. Påverkad av högre gynnare, skriver han visserligen 2 år senare en teckning över Axel Oxenstierna, men den avviker så till form som innehåll alltför mycket från de av Akademien omfattade idealen för att kunna belönas med något pris, och någon omarbetning av sitt verk ville den självständige Geijer icke underkasta sig.
Att såsom tjuguårig erövra Svenska akademiens stora pris var en utomordentlig framgång. För mer än en hade denna utmärkelse varit första trappsteget till en snabb befordran. För Geijer låg dess största betydelse däri, att han visat, att han verkligen dugde någonting till och därför med lugn kunde få fortsätta sina studier utan att jäktas av någon utstakad examenstid. När han i början av år 1804 återvände till Uppsala, tog han med iver upp arbetet, men han kände sig ej längre så lycklig och tillfredsställd. Andra prisade hans underbart tidiga mognad, själv kände han sig allt annat än mogen. Ungdomsårens jäsnings- och brytningstid hade begynnt. Hör vad han själv säger om denna tid:
»Man talar om ungdomens lycka. Och ej vill jag förneka en känsla så allmän och naturlig som den för vårens fägring och morgonrodnadens prakt. Men finge jag omleva någon del av min livstid, jag toge den tidigare eller senare. Av ungdomens lycka har
