jag föga att säga. Ej såsom ägde jag att klaga över yttre olyckor: jag hade i avseende på min ställning intet att önska — ej heller över ovanligt svåra förvillelser: jag har genomgått lidelsernas stormar, ej utan stora faror men utan skeppsbrott. Men väl minnes jag, vad som under hela denna tid var föremål för min avund, en känsla, som eljest är mig främmande. Det var deras lott, som av naturen äro utrustade med bestämda anlag, vilkas utveckling, de må vara stora eller små, fortgår i en jämn ordning. För dem lägger dag efter dag en liten summa till livets facit: det är ett fredligt, stilla förvärv, som växer tillika med deras inre lycka och sprider lycka omkring sig. Jag tyckte mig sakna allt sådant.» — — —
Det var för Geijer en sökandets tid. De åsikter, hela den livsåskådning han medfört från det lyckliga barndomshemmet skulle omprövas och grunden läggas till den egna personligheten. Med iver fördjupade han sig i böckernas värld, och kärast bland alla vetenskaper blev honom filosofien. »Henne endast har jag studerat av behov», säger han, »allt annat av föresats eller nöje.» Med Rousseau och hans förkunnelse om återvändandet till naturen hade han redan tidigare gjort bekantskap. I tysk filosofi, företrädd av sådana stormän som Kant och Schelling, infördes han genom Benjamin Höjer, en rikt begåvad man, som på grund av sina åsikter sågs med oblida ögon av höga vederbörande. De sistnämnda filosofernas läror gingo ut på ingenting mindre än en omvälvning av 1700-talets, det s. k. upplysningstidevarvets hela
2 — 2235. E Grip, Erik Gustav Geijer.
