22
håla», säger han, »ett passande hemvist för rikedomens gud för att skymd från dagen vid lampans sken räkna sina skatter». Här tillbragte han också julen i ett litet sällskap av fem svenskar och hade förmått värdinnan att söka åstadkomma risgrynsgröt, vilken blev »så god man kunde vänta av många kockar». En resa företogs också till syd- och västkusten.
Ännu hade emellertid ingen förändring inträtt med avseende på hans framtidsutsikter. Det efterlängtade egna hemmet hade han ej kommit närmare. Då når honom i början av år 1810 underrättelsen, att han blivit kallad till docent i historia vid Uppsala universitet. Befattningen var visserligen oavlönad men av betydelse såsom trappsteg till något bättre. Han gläder sig kanske mest för Anna Lisas skull. Emellertid bereder han henne på, att hon måste öva sig i tålamod. Gärna skulle han ha velat utsträcka resan till Italien, men omsorgen om att komma hem och skapa sig en tryggad ställning blir avgörande.
På hösten 1810 anträder han återresan. Stora förhoppningar hade han fäst vid denna utlandsvistelse, och de blevo ej heller gäckade. Med vidgade vyer, med större andlig mognad är han nu i stånd att gripa sig an med nya uppgifter. Den första tiden efter hemkomsten — han vistades då i Stockholm — kände han sig emellertid nedstämd och otillfredsställd med sig själv. Han fick då syn på ämnet för Svenska akademiens pristävling för året: »Vilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas av deras inbillningsgåvar?» och beslöt att, ehuru tiden var mycket knapp, besvara prisfrågan. Under arbetet härmed återfick hans själ sin spänstighet. På mindre än fjor-
