I Vikingen och Odalbonden tecknar han olika sidor av det svenska nationallynnet, å ena sidan äventyrshågen, å den andra den manliga, trygga självständigheten, som fått ett så pregnant uttryck i orden:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står hälst på min egen grund,
Och är hälst min egen man.
Den siste kämpen och Den siste skalden äro bilder från den brytningstid, då den gamla gudatron fick giva vika för den framträngande och segrande kristendomen.
Dessa dikter äro skrivna på ett ädelt, manligt och märgfullt språk utan bildprål eller konstlade prydnader och präglas av den varmaste kärlek till hembygd och fosterland. De blevo också med beundran mottagna av samtiden och räknas ännu i dag bland vår vitterhets ädlaste pärlor.
I det följande häftet av Iduna offentliggör Geijer några dikter, som visa, att han tagit starkt intryck av den nyromantiska riktningen, vars främste representant var Atterbom. Så utgör hans Karl XII liksom sedermera Tegnérs dikt med samma namn en protest mot upplysningstidens låga värdesättning av denne monark, som enligt gängse åsikter varit av så föga nytta för landet:
Och tala klokskaps ord och vilja rätta
Min ban, för den ej är den platta, gamla.
Bergsmannen är en dikt med utpräglad romantisk
