28
stämning. Det är ej någon av »Vulkans söner» från den värmländska hembygden han här tecknar, utan en romantikens jätte, som arbetar på människans fördärv, som djupt i berget hör sin moder jordens pulsar slå:
Där hör jag min moders pulsar slå,
Dess hjärta slår
I dag som i går
Som för tusende år,
Medan släkten försvinna som droppar i haven.
Den modern älskar han går till dess barm;
Där lär han sig tåla, där vilar han varm
Som i vaggan eller i graven.
En av Geijers skönaste dikter är Den lilla kolargossen, som offentliggjordes i Poetisk kalender 1814 och med rätta nämnts såsom den yppersta moderna balladen i vår litteratur. Barndomsintryck från skymningsstunder i hembygdens skogar äro här återgivna i ett språk, som med all sin oskrudade, nästan kärva enkelhet griper läsaren och framtrollar en underbar stämning av furudunkel och skogsensamhet. Vilken oerhörd skillnad mellan denna dikt och B. E. Malmströms smäktande, grannlåtsskimrande romans Vi suckar det så tungt uti skogen? En författare E. G. Lilljebjörn säger också därom: »Det förfinade natursceneriet hos Malmström verkar som julgransglitter och kulisser i jämförelse med den äkta nordiska skogspoesi, som från början till slut omger Den lille kolargossen».
Under dessa på vitter alstring så rika år ägnade sig Geijer även åt religiös diktning. Förarbeten till 1819 års psalmbok pågingo, och en maning hade ut-
