talats till religionens och vitterhetens vänner att försöka sig i psalmdikt. Skalden följde maningen och utgav år 1812 en samling av sexton psalmer, av vilka sju jämte en senare författad upptogos i den nya psalmboken. Geijer hade de bästa förutsättningar för att lyckas i denna diktart. Han var icke blott skald, han var en djupt religiös personlighet, och hans ljusa, friska religiositet står i det närmaste samband med hemkänslan, med den barnsliga tacksamheten. En fast förtröstan på Guds fadersomsorg fyller hans själ och ger åt hans inre värld en harmoni, som ej kunde rubbas av prövningar och motgångar. Ett av hans egna ord om sitt förhållande till Gud må här anföras, »Ju oegennyttigare, uppriktigare, hängivnare vi följa denna lag (samvetets), dess mer hänvisar den ej blott på en lagstiftare utan på en vän, hjälpare, frälsare, som går våra bemödanden till mötes, styrker, renar och upprättar oss i striden. Han är ej i kyrkan, han är ej i boken, ej i bibeln, om han ej är i det egna bröstet. Och han är där, såsom var och en rättskaffens och samvetsgrann människa med sig själv erfar».
Geijers psalmer bära också hans personlighets särmärke, de äro ej så ståtliga som många av Wallins, men innerliga, enkla, präglade av ljus, äkta kristen livssyn. Jag vill blott påminna om påskpsalmen n:r 105 »Du segern oss förkunnar», n:r 89 »Du bar ditt kors, o Jesu mild» och den fattiges psalm n:r 281. Särskilt må framhållas hans skördepsalm nr. 400, med tanken på människolivets förgänglighet, som hos Geijer ej framkallar vemod eller bitterhet, utan en känsla av lugn och trygghet i medvetandet av Guds ledning,
