men han förlorade icke modet. Väl syntes det honom »föga avundsvärt att vid trettio års ålder ännu sitta i en vindskammare och läsa för barn», men känslan av växande kraft, av att han verkligen förmådde uträtta något höll honom uppe; han tackar Anna Lisa för hennes tålamod att vänta. I ett brev till henne angående arten av det arbete, som mest lockar honom, säger han: »Min hela natur drar mig åt ett visst håll, nämligen till litterär verksamhet på ett eller annat sätt».
År 1815 fick emellertid Geijer förordnande att uppehålla föreläsningarna i historia efter den gamle professor Fant, som tagit tjänstledighet och snart skulle avgå. Ivrigt arbetade han nu på vetenskapliga arbeten, som skulle meritera honom för professorsbefattningen. Såsom föreläsare förvärvade han i ett slag en enastående popularitet; kring hans kateder samlade sig en åhörarskara på två- till trehundra personer, däribland icke blott studenter utan ock kvinnor och äldre män. En av dessa sistnämnde, en litterärt intresserad diplomat, säger om Geijers första föreläsningar, att hans undervisning var »högst intressant och sådan, att den väl ännu aldrig blivit given på någon kateder i Sverige». Säkert var, att han ryckte sina åhörare med sig, icke genom några vältalighetsblomster utan genom den hänförelse han själv kände och genom sina tankars värme och originalitet.
»Detta var en tid av ungdomlig kraftutveckling och rikt tankeutbyte. »Då dugde det att arbeta», säger han därom senare; »då kunde jag skriva på mina föreläsningar och komponera musik både om dagen och ett stycke på nätterna och ändå ej vara trött». Geijer
