32
var en impulsiv konstnärsnatur, den trägna detaljforskningen, som med biets flit drager fram nya fakta ur gulnade dokument, låg inte så mycket för honom. Mitt under arbetet på en historisk avhandling eller med beredelsen till sina föreläsningar kunde han lämna böcker och papper och slå sig ned vid pianot for att fantisera och drömma eller utforma en komposition, vars toner han förnummit i sitt inre.
Rika impulser erhöll Geijer vid denna tid genom umgänget med en snillrik kvinna, som på ett längre besök uppehöll sig i Uppsala, den 40-åriga Amalia von Helvig. Denna, som var gift med en svensk officer, hade i sitt hemland vid det vittra hovet i Weimar kommit i beröring med flera av samtidens ryktbaraste konstnärer och författare och var väl förtrogen med de litterära riktningarna i Tyskland. Till den uppsvenska lärdomsstaden kom hon som en levande förmedlarinna av tankar och idéströmningar, med vilka de flesta här förut blott i böcker gjort bekantskap. Hon blev också medelpunkten för det estetiska sällskapslivet i Uppsala. Amalia von Helvig blev en trägen besökare av Geijers föreläsningar, snart träffades de nästan dagligen och förenades genom band av innerlig vänskap. Hon beundrade Geijer, mannen med »den starka själen och det veka hjärtat», och han å sin sida inspirerades av hennes umgänge. Han har själv efteråt yttrat därom: »Jag har ej levat ett liv, som liknat dessa månader, då dagen upptogs av snillrika samtal och natten till större delen med att skriva föreläsningar, som även hon skulle höra. Jag har ej känt någon rikare för sina vänner, ännu mer genom hjärtat än snillet. — Vad
