34
emellertid lyckligt, grundat som det var på ömsesidig kärlek och aktning. Några månader efter bröllopet följde också Geijers utnämning till professor i historia (i febr. 1817). Lycklig och nöjd i sitt hem i en krets av vänner och med det slag av arbete, som han alltid älskat, ser Geijer med glatt mod framtiden till mötes och tackar Gud för den lott i livet, som blivit hans.
Historiens studium, hävdaforskningen, hade nu blivit hans livsuppgift. Kort har hans skaldetid varit. Den omfattar egentligen blott åren 1811—16. Ingen av hans mera betydande dikter med undantag av Narvamarschen (1818) och Fädernesland, vars härliga minnen (1832) förskriver sig från en senare tid, och han säger själv om sina dikter, att de äro »stycken av en skald, som aldrig varit det helt». Sant är detta blott i den mening, att han aldrig helt kom att helt ägna sig åt diktkonsten, men fullödiga äro hans diktnings alster, sprungna ur ett verkligt behov att ge poetiskt uttryck åt den värld av tankar och känslor, som rör sig inom honom, och, präglade som de äro av Geijers varma, kärnfulla och rika personlighet, skola de ock alltjämt räknas till vår vitterhets yppersta skatter.
Geijer hade tagit vägen över filosofien till historien. — Jag erinrar om hans ovan citerade ord, att filosofien var det enda ämne han studerat av behov — Detta skönjdes ock i hans första föreläsningar, där han gärna sökte uppspåra sammanhanget i de historiska händelserna. Senare har han själv kritiserat dessa föreläsningar och påvisat faran för forskaren att konstruera in ett sammanhang, som ej är händelsernas eget. Då Geijer blivit professor, kom han snart att intaga en ledarställning i den vetenskapliga och po-
