38
Geijer itu med ett nytt historiskt verk, denna gång i mindre skala än Svea Rikes hävder. Två berömda professorer i Göttingen, Heeren och Ukert, voro sysselsatta med ett stort samlingsverk, De europeiska staternas historia, och för detta åtog sig Geijer framställningen av Sveriges öden. Det blev hans ryktbaraste verk Svenska folkets historia, som utkom i tre delar 1832—36 och skildrar vårt fäderneslands öden till Karl X Gustav. Geijer hade en skarp blick för det väsentliga i historien. Vad som framförallt fängslar honom är de ledande personligheterna, därav hans bekanta, ofta citerade sats: »Svenska folkets historia är dess konungars», vilka ord i koncentrerad form ger hans uppfattning av förhållandet mellan konung och folk under de tidsskeden hans verk behandlar. Bondeståndets betydelse i Sveriges historia har han ock med styrka framhållit, däremot torde han ej ha till fyllest uppskattat adelns insats. Härom fördes också senare ett skarpt meningsutbyte mellan Geijer och hans lärjunge Anders Fryxell. Geijers språk är märgfullt, kraftigt, på sina ställen nästan kärvt. Lättläst är emellertid hans historia icke, därtill är framställningen allt för tankediger. Anekdoter och konkreta smådrag placerar han i noterna. I sin helhet är detta verk ett sådant, som blott kan åstadkommas av den, som på samma gång är tänkare, forskare och konstnär.
Under det Geijer var sysselsatt med sin hävdateckning, nådde honom utmärkelser av flera slag. I Svenska Akademien invaldes han år 1824 efter excellensen M. Ramel, vilken en gång blivit anledning till hans första litterära framgång. Och då biskopsstolen
