i Karlstad blev ledig 1834, erbjöds Geijer denna plats. Utom det hedrande i en sådan kallelse låg det en icke obetydlig lockelse i utsikten till en förbättrad ekonomi. De ofta återkommande besöken i huvudstaden i och för arkivforskningar voro betungande för hans kassa, och hans epokgörande historiska arbeten inbragte blott obetydliga honorar. Geijers närmaste, hans hustru och syster önskade därför, att han skulle antaga kallelsen. Från Värmland fick han också talrika brev, alla uttryckande förhoppningen att få se Erik Gustav Geijer såsom stiftets styresman. Själv umgicks han med planer att låta prästviga sig för att kunna hålla universitetspredikningar för den akademiska ungdomen. Men att lämna sin hävdaforskning, därtill kunde icke ens hembygdskärleken — Ransäter hörde till biskopens prebendeförsamling — och en lätt förklarlig längtan efter ekonomiskt oberoende förmå honom. Till sin kära Anna Lisa skriver han härom: »Det är mitt allvar, att jag ej vill bli biskop. Det vore detsamma som att förneka sig själv. Biskopsämbetet fordrar i min tanke hela sin man — jag behöver år för att komma mig rätt in med mina göromål, är till chef och affärsman föga tjänlig, får nya bekvämligheter med nya bekymmer, och i följd av bägge: farväl penna och bok!» Och systern svarar han, att han kunde väl bli en medelmåttig biskop, »men på Erik Gustav Geijer vore det slut». Historien betraktar han såsom »ett dagsverke för livet», som han åtagit sig i nationens, i världens ögon och han tillägger: »Jag kan ej bli det otrogen». Detta beslut var utan tvivel till Geijers lycka. Han bevarade därigenom sin inre harmoni och undvek den slit-
