ter, sätter sig att spela en stund, tar så åter itu med skrivningen, dyker ned i sina talrika anteckningar; och till sist kommer anden över honom. Och nu går det som en dans. Han sitter med skärm för ögonen, ty han kan icke nännas utestänga solljuset. Och solen faller in över det mjuka blonda håret och den klara fina hyn. Borta på fönsterbrädet glöda i krukor röda och gula blommor — de färger Geijer älskade.»
Han har också en liten trädgård utanför, och om sommaren går han ofta och arbetar i den, eller tar han, när någon särskilt vacker blomma slagit ut, sina böcker med sig och sätter sig mitt för den för att njuta av att se på den, medan han arbetar. Ko och getter har han även — för att icke tala om kattungar, som han särskilt älskade. Var vår längtade han från den lilla staden ut till landet, och han anfäktas av fantasier om att överge böckerna och flytta hem till Värmland som lantbrukare.
Såsom en jublande befrielse känner han det, när han vid sommarferierna får ta farväl av böcker och föreläsningar och draga till sitt älskade Värmland. Där skulle man se honom gå omkring på gården och tala med folket, se på arbetet och vända om för att han kom att tänka på att kalvarna visst stodo och längtade efter att få något att dricka. Eller också skulle man se honom sitta på kuskbocken och köra själv under de dagslånga färderna genom landet, gnolande på en melodi och improviserande verser, som hans älskade berg och skogar lade honom på läpparna och som folkvisan gav honom melodi till. På
