46
veckling, kan man se av hans egna ord: »Intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att vara medborgare i Guds rike». I allt, som sker i världen, ser Geijer Guds ledning, och då nu de nya rörelser av social, politisk och ekonomisk natur, som han förut dömt såsom ohistoriska och oberättigade, växte sig allt starkare, måste han även däri se något befogat. »Det hjälper icke att tadla och berömma», säger han på tal om det nya, »det första och oundgängliga blir att erkänna det som en ny, verklig samfundsmakt och inrätta sig därefter.»
Sitt mycket omtalade »avfall» tillkännagav Geijer i en månadsskrift, Litteraturbladet, som han ensam författade och utgav från början av februari 1838 till och med 1840. Tre frågor var det, som här framför allt sysselsatte honom, nämligen de, som rörde uppfostringsväsendet, folkrepresentationen och fattigvården. Först hade han ställt sig avvisande gent emot kraven på folkbildning och hade om bildningen sagt »drick djupt eller smaka icke». Nu har han fått en annan syn på saken. »Ack», säger han, »det är så många, som törsta, giv dem den läskande drycken!» och på ett annat ställe: »För mig har det skolsystem blivit det bästa, som utsträcker uppfostrans fördelar till det största antalet medborgare». De döda språken anser han kunna maka åt sig. Vad folkrepresentationen beträffar, betraktar Geijer ståndsindelningen såsom föråldrad. Några medfödda rättigheter böra ej finnas. Följande ord förtjäna att ihågkommas: »Personlig valrätt för varje till myndiga år kom-
