men oförvitlig medborgare[1] är sålunda den grundsats jag först och främst i representationsfrågan måste vidhålla, emedan denna grundsats endast är strängt rättvis, och, i min tanke, varken kan omgås eller förnekas. Tidens svåraste, mest orogivande företeelser hava sitt upphov däruti, att man å alla sidor känner sig driven till denna princip och likväl ej vill erkänna densamma. En slavklass begynner i själva verket åter avsättas mitt i civilisationens sköte, en klass av proletärer, obesuttne, försvarslöse, vilka tillväxande i förfärlig progression — — — känna sig utkastade ur samhället.» Endast genom att låta dessa få rättvisa anser Geijer en revolution kunna förebyggas.
I artikeln om fattigvårdsfrågan beröras nationalekonomiska spörsmål av den största räckvidd. Varje tid har sökt sin avledare för fattigdomen. För vår tid ser Geijer hjälp i industriens utveckling. Han betonar nödvändigheten av arbetets och konkurrensens frihet i motsats till forna tiders skråtvång. Kapitalisterna få emellertid ej slå sig till ro för att blott njuta av det förvärvade och bli en klass av drönare. Detta vore till skada för samhället, som har rätt att fordra gagneligt arbete av alla medborgare. Om kapital och arbete säger han: »De gamle avbildade gudar och gudinnor på sina mynt till tecken därav, att penningen borde vara helig. Han är det ej i sig själv, men han representerar något heligt som är arbetet. — — — Lita ej på penningen som ändamål utan
- ↑ Kvinnor, lärare och präster vill han dock undantaga, av dem begärande, att de skulle avstå från sina politiska rättigheter för att ägna sig åt sin uppfostrargärning.
