48
som medel. Han är blott representant av arbetet, han flyr ur overksamma händer.»
Geijers övergång till liberalismen blev av största betydelse för denna rörelses vidare utveckling i vårt land; den liberalism, som avgick med seger, fick, såsom S. Boëthius säger, tack vare Geijer en ädlare innebörd än den gamla. Vid riksdagen 1840, där Geijer ännu en gång blev utsedd att representera universitetet, verkade han för flera reformer, såsom upphävande av ståndsindelningen, arbetarpensionering m. m. Ofta framträder hans medkänsla med de små i samhället, och kraftigt betonar han människovärdets rätt.
För den gamle konungen hade Geijer alltid hyst varm sympati och ogillat de hätska anfallen på hans person. »Avfallet» rubbade ej hans ställning till monarken, vilken även efter detsamma gav honom tydliga bevis på sitt förtroende. Så erbjöd Karl XIV Johan honom vid ovannämnda riksdag att inträda i statsrådet, men Geijer avböjde denna utmärkelse under förklaring, att han med bibehållande av sin dåvarande ställning bättre vore i stånd att gagna konung och fädernesland.
För Geijers enskilda liv medförde den politiska frontförändringen den ensamhet, han i sin nyårsdikt talat om, och det kanske i högre grad, än han själv hade tänkt. Många av hans gamla personliga umgängesvänner drogo sig tillbaka, så t. ex. statsmannen Hans Järta och den blide skalden Atterbom, vilken Geijer sårat med en i tonen onödigt kärv recension i sitt Litteraturblad. Den snillrike Israel Hvasser förklarade avfallet såsom ett sjukdomsfenomen.
