Och nya vänskapsförbindelser inom det liberala lägret sökte han icke. »Du skall få se», sade han vemodigt till sin hustru, »att min ålderdom blir utom min familj en enslings, emedan jag måste gå min egen väg och följa min kallelse, som högt manar». Så blev det ock, men Geijer ångrade aldrig det skedda. Utan tvekan gick han framåt på den väg, som han ansåg såsom den rätta, och senare släktled böra vara honom tacksamma därför, ty utan avfallet hade hans inflytande ej, såsom nu blev fallet, sträckt sig ut över hela folket.
Under början av 1840-talet fortsätter Geijer sin
akademiska lärarverksamhet och valde till ämne för
sina föreläsningar Människans historia. Härvid
utvecklar han sin personlighetsfilosofi, som kan sägas
utgöra en sida av hans liberalism, och vänder sig mot
den egoistiska snilledyrkan, vartill nyromantiken gjort
sig skyldig. Senare föreläste han om
Tidens inre samhällsförhållanden och
Den nyeuropeiska odlingens huvudskiften.
De förstnämnda föreläsningarna, som
Geijer utgav i tryck år 1843, invecklade honom i strid
med historieförfattaren And. Fryxell om
»Aristokratfördömandet» i svenska historien. Fryxell ansåg, att
Geijer ej visat tillbörlig respekt för historiska fakta
och förringat adelns betydelse för att kunna förorda
upphävandet av ståndets privilegierade ställning.
Geijer svarade med en utförlig avhandling, däri han
framlade bevis för de åsikter han uttalat. Skarpa ord
hade emellertid fallit å båda sidor, och striden bidrog
att minska Geijers arbetskraft och nedstämma hans
lynne.
4 — 2235. E Grip, Erik Gustav Geijer.
