52
stimulerande. Jag har gjort det ända hitills — och genom det universella i mina tendenser. Med åldern måste jag allt mer draga mig inom mitt speciella fack — med åldern och vilan blir man en auktoritet — en blott auktoritet. Jag är det ännu ej här; men jag skulle bliva det — och vill ej bli det. Därför bort!»
Rörande var hans avsked till studenterna. Han tackade för de år han vistats i ungdomens stad, själv vore han alltjämt en studerande — »det är allt vad jag är, allt vad jag ännu bliver», sade han. Och då studenterna sista gången sänkte fanorna såsom en vördnadsbetygelse inför den, som de lärt sig att älska och vörda, mannen med det varma hjärtat och den eldiga forskarhågen, då utropade Geijer med tårar i ögonen: »Omgiven av edra fanor, Sveriges minnen, och av er själva, Sveriges hopp, säger jag nu ett sista farväl!»
Sitt sista hem inredde Geijer i det gamla operahuset vid Gustav Adolfs torg. I familjekretsen, där hustrun och dottern gjorde allt för att bereda honom trevnad och glädje, kände han sig också lycklig. För övrigt umgicks han vid denna tid med få. Länge fick han ej heller glädja sig åt hälso- och arbetsdagar. Inom ett år efter flyttningen blev han lagd på sjukbädden, och de nyköpta skridskor man fann under hans säng fick han aldrig använda. Utan svåra plågor, lätt som ett barn inslumrar, slutade Geijer sina dagar den 23 april 1847.
Geijer var, såsom flera författare framhållit, alltigenom
svensk även i sina svagheter. Liksom många
