6
tunga, vitt skallande hammarslagen, som i en natur, frusen till vila, visa, att människan är vaken; senkraft och svett i köld och drivor; kol- och tackjärnskörare i långa rader, med rimfrost i skägget; hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna; vimlet av folk och bestyr: det är en tavla att se, det är en tavla att leva! Hur mången dag har jag ej sett detta — en med i vimlet, bland skator, sparvar och barn! Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan uppstigande eldkvastarna och följt de irrande gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden!
Likväl är jag uppfödd i en vrå av världen. Det är med ett slags hemnöje jag ännu alltid kommer ihåg, att knappt en fjärdingsväg från mina föräldrars bostad vägen var slut. Det var för den, som blott kan åka i vagn, ändan på den odlade mänskligheten.
Det är besynnerligt att blott föra med sig det grundligaste intryck av lycka från 80- och 90-talen i förra seklet, då världen skakades i sina grundfästen, så att den bävar än. Man kände det ej i den nämnda ändan av världen eller betraktade skådespelet såsom jag eldkvastarna ur smedjeskorstenen. Krig och välvningar på vederbörligt avstånd låta njuta sig som en efterrätt vid en middag. Märkligt vad man då kan utstå. Man känner även vid det förskräckligaste blott en ansats av hjältemod. Förskräckta voro vi ej. — — — Då kom över oss, såsom ett åskslag ur klar himmel, Gustav III:s mord. Jag erinrar mig det, som vore det i går, hur den förskräckliga nyheten träffade oss vid bordet, hur första fasan gjorde rum för tårar, hur vi gråtande trängde oss omkring vår förträfflige faders knän och hur hans ögon och händer upplyf-
