tades mot himmelen. Ännu tycker jag mig höra den dagliga dödsringningen.
Dock blev ännu det sista årtiondet av adertonde seklet för Sverige lyckosamt — — Sverige njöt av sin neutralitet i den stora striden. Det ryska rikets sår voro snart läkta. På penningar var överflöd, — väl riksgälds[1], men åkerbruk handel, näringar blomstrade. Järnet hade förträfflig avsättning. Värmland, som genom detta sitt förnämsta alster är till sin välmåga underkastat handelns växlingar, hade sedan 60-talet ej erfarit några av dessa finansiella brytningar, som tidtals hemsöka denna provins och flytta egendomar på andra händer. — Min far hade återupprättat sitt fädernehus ur en sådan brytning. Han hade nu väl ej överflöd men välstånd, och ett sådant härskade i allmänhet i landet. Det fanns ej en gästfriare boning än min barndoms hem. Om julen for en talrik ungdom, stundom i kolskrindor, omkring i granngårdarna. Jag är uppfödd vid dans och musik. Väl kunde det ofta kallas att gå på i ullstrumporna. Ty jag minnes rätt väl, att jag visade mig i dansskolan med sådana, vita, stickade av min mors hand, vända skor, svarta satinbyxor, omgjorda efter att ha tillhört ett annat släkte, och grön vadmalsjacka med stålknappar. Likväl blev jag ingen dålig dansare; och litet bättre utrustad gjorde jag ett par år därefter uppseende med min dans i Fastings marknad.[2] Också saknades ej övning. Så snart ungdomen kom tillsammans, ställde min far till dans, om höstarna nästan
