8
var kväll emellan sina barn med informatorn som fördansare; och hans egen stora, vördnadsvärda gestalt, stundom deltagande i ungdomens nöje, står ännu för min själs öga.
Det var ingen själlös glädje. Jag har sett världen och tänker nu med beundran tillbaka på den sant mänskliga bildning, som levde i denna lantliga krets. Våra äldre goda författare höllos där i utomordentlig vördnad. Ingen fläkt hade ännu kommit vid glansen av deras ära. Jag har, ännu som barn, hört Gyllenborgs förträffliga fabler, Creutz’ »Atis och Camilla», Oxenstjernas »Skördar» och »Dagens stunder», Kellgrens och Leopolds bästa stycken mer än en gång föreläsas, njutas, beundras. En gammal vän av huset, som ofta besökte oss, var därvid vanligen föreläsare. — De främmande nyare språken blevo oss ej obekanta, under det för gossarna latin och grekiska hemma och i skolan gick sin vanliga gång. Mina systrar och deras unga väninnor hade aldrig bjudit till att pladdra ett ord fransyska. Men de läste fransyska böcker. Senare kom tyskan in, ej utan någon opposition. Men vad skulle man göra — sedan en äldre vän och släkting, far till döttrar, vilkas besök hörde till husets högtider, själv, såsom man, lärde sig och däri innan kort bragte det så långt, att han föreläste oss sin egen översättning av Schillers Don Carlos.[1] Jag minnes, med vilken förtjusning jag åhörde honom. Han blev sedan min svärfar. Han spelte tillika violoncell såsom ingen i Sverige: en av de rikast begåvade naturer, som jag någonsin lärt känna. Både jag och min bror togo hustrur ur denna
- ↑ Dramatiskt arbete.
