krets av anförvanter och leksystrar. Och vi ha ej haft skäl att ångra oss.
Skulle jag ej säga ännu ett ord om all den musik, som klingar till mig från min barndom? — Tag då emot i graven min första tacksägelse, du min goda, gamla, halvt döva älskade moster, vars kärleksfulla nit redan satte mina fingrar vid 6 års ålder på klaveret och ej förtröttades, ehuru det i början ej smakade mig bättre, än att jag vid speltimmen tog min flykt ut genom fönstret. Vad har jag dig ej att tacka för! Vilken välgärning är större än meddelandet av en ädel konst källa av rik njutning för livet! Hav tack också du, bortgångne välgörare[1], vilken jag är skyldig ej blott bekantskapen med fosterlandets skalder, vilkas dikter jag så ofta hörde av din röst, utan ock att mina första lärospån i tonkonsten ej blevo fruktlösa! Ännu tycker jag mig se dig komma åkande i den långa gatan från kyrkan, med din grå hatt och i schäsen ett helt skrin med musikalier. Det var denne sällsynte mans ålderdomslust att inrätta större musikstycken, så att de av få händer kunde utföras. — — Vilken mängd saker har jag ej med honom under åratal genomspelt. — — Det fanns dessutom på den tiden en mängd musikaliska hus i provinsen, uti vilka denne vän på sina årliga färder förde mig in. Gossen knöt genom musik vänskapsförbindelser som hållit ut genom livet.» — — —
Det var ett friskt liv, rikt på ideella intressen, som levdes i de värmländska bygderna, där ståndspersonerna i stort antal voro besläktade och betraktade varandra såsom medlemmar av en enda stor familj.
- ↑ En kapten Rappholt.
