sin ankomst till Uppsala. Man kan lätt förstå, att detta skulle vara ett hårt slag för den känslige ynglingen, som var så djupt fästad vid de sina. Han kände sig utkastad och rotlös och skriver, att han nu förlorat det band, som fäste honom vid jorden; armod, svårmod och vana gjorde honom till en enstöring. Men snart träffade han några jämnåriga, som delade hans tycken och intressen, och nu börjar en tid av de djärvaste drömmar och planer, som gingo ut på ingenting mindre än att reformera svenska vitterheten.
Atterboms nyförvärvade vänner voro Georg Ingelgren och Vilhelm F. Palmblad. Den förre, som var 8 år äldre än Atterbom, hade studerat vid Växjö läroverk och var särskilt hemmastadd i klassiska språk, ifrån vilka han utfört förträffliga översättningar. För vitterheten hyste han det varmaste intresse. Palmblad var östgöte, son av en kronofogde i Söderköpingstrakten. En allvarsam höftsjuka hade gjort honom ofärdig, och på grund av detta lyte hade han ej kunnat gå i skola. Sin uppfostran hade han fått dels genom informatorer och dels genom studier på egen hand. Han hade en fullkomlig passion för böcker och läste allt, vad han kunde komma över. Redan vid 12 års ålder hade han försökt sig såsom författare och skrivit ett skådespel, som uppfördes av skolgossar i Söderköping. I Uppsala studerade han nu ivrigt tysk vitterhet, som i hög grad fängslade honom.
Under en ferievistelse i hembygden sommaren 1807 fick Atterbom besök av sin vän Hedborn och dryftade med honom sina planer för framtiden, och då de samma höst återkommo till Uppsala, fortsattes
