framstående förmåga såsom partiman och polemiker. Det var han, som gav förbundet en bestämd, mot den äldre vitterheten revolutionär tendens. Träffande säger Böttiger om honom, att det var han, som med sina strategiska planer eggade upp Atterbom till anfall, till krig, till storverk, blåste friskt mod i det fromma, sörjande, drömmande sångarhjärtat och gjorde lammet till lejon.
Redan i sitt förslag till kallelseformulär hade Atterbom förändrat förbundets namn: »Jag överlämnar åt sällskapets omprövande» säger han, »om vi ej borde förbyta namnet Sällskapet Musis Amici i det mycket mer melodiska, innehållsfulla, originella Auroraförbundet».
Såsom förbundets syfte angives: »att efter en konsekvent plan, enligt fasta och eviga grunder, hämtade ur de mönster, greker och tyskar lämnat, först förädla och utbilda sin styrka, sedan kraftigt motarbeta den fördärvade smaken och sist, åtminstone med en ljus strimma på svenska vitterhetens himmel, företeckna banan för solens antåg». Namnet var symboliskt: »En morgonrodnad» ville samfundet vara för svensk diktning.
Förbundets sammanträden ägde rum i Atterboms bostad. Man samlades, såsom Palmblad skriver i ett versifierat brev
Atterboms rökvirvlade ås».
Här uppläste medlemmarna sina dikter, tal höllos, och man diskuterade om gammal och ny vitterhet. För tysk litteratur visade man alltjämt ett be-
