»Upplysningen», denna tids älsklingsbegrepp, hade en bestämd, praktisk innebörd. Den kunskap man vunnit skulle ställas i »nyttan» tjänst. En svensk upplysningsfilosof, Rosenstein, definierar också upplysningen sålunda: »En kännedom om naturen, som lär oss att använda den till vår lycka, och en kännedom om människorna, som lär oss att bliva lyckliga i sammanlevnaden». I samband härmed står den höga uppskattning, som ägnades åt de praktiska vetenskaperna. För de ideella värdena hade man intet sinne. »Egentligt värde», säger Tegnér i sitt bekanta jubelfesttal om denna tid, »hade intet annat än det så kallade nyttiga, det vill säga med andra ord, det som dugde att äta eller kläda sig med... I historien beräknades allt liksom på ett handelskontor, efter vad det inbragte; och en spinnhusinrättning eller en tröskmaskin skattades i sig själv högre än Alexanders äventyrliga tåg till Indien eller Karl XII:s onyttiga segrar.»
Religionen förtunnades till en flack morallära. Från predikstolarna talades i allmänna, försiktiga ordalag om »det högsta väsendet», om man ej tog steget fullt ut och uppbyggde den församlade allmogen med föredrag om potatisodling, växelbruk och andra »nyttiga» ting. Kulturen var helt och hållet utåtriktad mot samfundsväsen, sociala inrättningar och reala värden. Umgängeslivet spelade en stor roll, men för det inre, personliga livet hade man föga sinne.
Den litterära riktning, som närmast föregick den fransk-klassiska, hade älskat det konstlade och bombastiska och överlastat stilen med mer eller mindre uppstyltade liknelser och grannlåter. Den franska
