profetiskt visar ännu dunkelskönare nejder… Han är en inspirerad varelse, av sin gudomliga natur absolut tvungen att i ord söka uttryck för sitt melodiska inre. Hans vilja är att fröjda sympatiserande själar, gjuta mod i den förtryckte och för den lidande öppna poesiens sorgfria övervärld, förhärliga det stora och bringa det för svagare själar till närmare åskådning, inviga de mindre bildade i den högre mänsklighetens mysterier, med ett ord vara för den odlade klassen av människosläktet detsamma som prästerna för den råare: himlens profetiska sändebud.»
Högre än här angives kan skaldens uppgift ej sättas. Hans kallelse blir av religiös art och i viss mån högre än prästens, som enligt Atterbom blott skulle verka för de råare bland människorna, under det att skalden skulle tala för de invigda. Denna uppfattning vidhöll Atterbom även senare. Han föraktade hopen och bekymrade sig ej om att forma sin dikt så, att den kunde förstås och njutas av en större allmänhet. Vilken himmelsvid skillnad mellan den poesi, vars idealbild här ovan tecknats, och de platta rimmerierna av den närmast föregående tidens efterklangsdiktare. Om dessa yttrar han i samma tal följande ord, över vars skärpa man ej kan förvåna sig:
»Vi behöva icke någon vidsträckt beläsenhet i vårt fäderneslands litteratur för att finna, hur djupt den är sjunken under massan av rimmad och orimmad platthet, framalstrad av de försök våra missbildade samtida gjort att flytta poesiens ideal ned till sig och förvandla gudarnas tungomål till rimmade moraliska sentenser, supvisor, sånger om kanariefåglar, känslosamma kväden i både metrisk och ometrisk
