emerna i allmänhet måtte befinnas populära utan att misshaga kännare. De äro klädda i de enklaste rytmiska former; mytologiska hänsyftningar förekomma sällan och endast sådana, vilka vi förutsätta såsom allmänt kända».
I den första årgången av Poetisk Kalender ingick såsom det mest betydande bidraget Atterboms diktserie Blommorna. Han ville här giva en poetisk tolkning av den schellingska naturfilosofien. Enligt denna lära stå natur och ande i ett mystiskt samband med varandra; »naturen är omedveten ande och anden medveten natur». Skalden tecknar blommorna icke sådana som de äro utan framställer dem såsom symboler för idéer. I inledningsdikten till Blommorna säger skalden:
naturen evigt dess prästinna är;
hon bönhör moderligt vart bröst, som frågar,
och blomsterspråket svaren återbär.
I var gestalt en egen känsla lågar,
var planta har sitt levande begär,
och för var urbild, av vårt hjärta buren,
en motbild föds ur hjärtat av Naturen.
Den första samlingen omfattade elva blommor, Språket i dessa dikter utmärker sig för melodiskt välljud. Det har också ofta framhållits, att Atterbom ägde en underbar förmåga att, såsom B. E. Malmström uttrycker det, »genom språkets konstrika behandling antyda en inre stämning, som i grunden var rent musikalisk och därigenom icke kunde finna ett fullt motsvarande uttryck i blotta ord».
