Hoppa till innehållet

Sida:E Grip PDA Atterbom 1916.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

Rosen framställes såsom en sinnebild för den berusande kärleken. Några strofer av denna sköna dikt må här anföras:

Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag,
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn,
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej skarlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.…

Ett hjärta blott slår i det eviga Allt!
En lag blott jag lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig till tidens fördriv
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg.

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft
och nektar-champagnens astraliska saft
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

Bland de övriga »Blommorna» må nämnas För-gät-mig-ej, sinnebild av längtan, Liljan, bilden av en ängel, fängslad i jordiska band, och Vallmon, symbol av sömnen och döden. De ovan anförda verserna ur