Den här sidan har korrekturlästs
29
Rosen giva någon föreställning om Atterboms poetiska språk. Liksom övriga nyromantiker älskade han prunkande ord och talar ofta om ädelstenar, rubiner och smaragder, om purpur och ambra. »Blommorna» förvärvade skalden många beundrare även utanför nyromantikernas krets. Själv värderade Atterbom dem högt. Flera omarbetades sedermera, andra tillades, så att samlingen till slut uppgick till närmare ett fyrtiotal dikter. Innan vi lämna Atterboms »Blommor», vill jag i sin helhet anföra en från senare år, som är synnerligen karaktäristisk för skaldens uppfattning av världen och människorna, nämligen
Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker, omisskännligt,
färden nedåt västerlid.
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker, omisskännligt,
färden nedåt västerlid.
Harmas ej, o mänskoöga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock den höga
någonting för sig har gjort.
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock den höga
någonting för sig har gjort.
När till gagn för er så mycket,
jordens herrar! fram hon bär:
Skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?
jordens herrar! fram hon bär:
Skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?
Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?
Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingens blick han följs;
där av ingens blick han följs;
