Blåklinten är här en sinnebild av skönheten i och för sig utan något samband med det nyttiga. Den uppfattas och njutes av skalden, som strövar omkring »glad och gagnlös»; märk sammanställningen: Såsom en fullkomlig motsats till denna poetiska, gagnlösa varelse står vardagsmänniskan, här kallad »nyttans son». Han kan ej glädja sig åt annat än det, som duger att äta eller dricka eller kläda sig med. Tung och trumpen sitter han på sitt stenrös och förargar sig åt blommorna i den vajande såden. Han har ej öga för deras skönhet, han ser dem blott som ogräs »utan korn till mjöl och malt». Han förstår ej, att skönheten har sin egen uppgift — att höja människans blick över de låga vardagsbestyren eller, såsom skalden uttrycker det, »slå en ring av himmelsk trevnad kringom jordens lumpna tråk».
I de närmast följande årgångarna av Poetisk Kalender, vilken fortlevde ända till 1822, förekomma åtskilliga äktlyriska dikter av Atterboms hand, bland andra den fosterländska sången Vikingasäten, åldriga lundar, som alltjämt hör till studentsångens stående repertoar. I årgången för 1814 meddelas ett fragment av sagospelet Fågel Blå. Här har Atterbom kommit in på ett område, som i hög grad passar hans romantiska läggning. På sagans mark kan han lämna sin fantasi fria tyglar. Här kan han fullständigt se bort från verklighetens vardagsvärld. Detta fragment väckte stor beundran. Vad som hindrade Atterbom att fortsätta detta arbete var examensstudier. Han erhöll också den akademiska lagern vid promotionen 1815. Under en vistelse i Italien några år senare
