32
återupptog han dikten. Den blev emellertid aldrig fullbordad.
Utom dikter i nyromantisk anda författade Atterbom även stridsskrifter mot den akademiska riktningens anhängare. Skarpast bland dessa inlägg är hans utförliga »Anmälan av Svenska Akademiens Handlingar» i Svensk Litteraturtidning (1814—1815). Här säger han rent ut, att om man undantager en dikt av Franzén och Geijers skrift om Inbillningens betydelse, är det mesta av vad dessa »Handlingar» innehålla utan egentligt värde. En sträng förkastelsedom uttalas ock över hela den franskklassiska smakriktningen. Akademiens förnämste målsman Leopold kritiseras särskilt skarpt. Om honom säger Atterbom bl. a.: »Det vore ej möjligt att med större virtuositet blotta en ödemark i sitt eget inre eller med djärvare övermod skryta över sin brist på ursprunglighet». I denna anmälan ger Atterbom även uttryck åt sin beundran for Svedenborg, vilken han kallar »en av de största människor, som den otacksamma svenska jorden burit». Han betraktar Svedenborg såsom en profet, som förebådat nyromantiken.
Såsom man kunde vänta, uppväckte denna kritik en storm av förbittring inom det akademiska lägret. Det gick så långt, att hovkansleren tilldelade Litteraturtidningens redaktör en varning för att i fortsättningen framkomma med dylika personliga förolämpningar.
Vad motståndarna särskilt förebrådde Atterbom och hans meningsfränder var »tyskeri», d. v. s. överskattning av den tyska filosofien och vitterheten samt dunkelt uttryckssätt och benägenhet för ordprål, »kar-
