bunkelpoesi». Den vittra fejden med dess hugg och knappnålsstyng tärde emellertid på den unge Atterboms krafter. Med frejdigt mod hade han kastat sig in i kampen, viss, att han stred för en stor sak, men så småningom började han nedtyngas av misstämning. Härtill bidrogo ock en vacklande hälsa och bekymmer för framtiden. Åt vittert och vetenskapligt arbete stod alltjämt hans håg, men utsikterna på den akademiska banan syntes honom små, och han funderade en tid på att söka sitt levebröd såsom präst eller jurist.
År 1816 gjorde Atterbom bekantskap med en snillrik kvinna, som kom att utöva ett ej ringa inflytande på hans utveckling, nämligen Amalia von Helvig. Denna, som var gift med en svensk officer, hade i sitt hemland vid det vittra hovet i Weimar kommit i beröring med flera av Tysklands ryktbaraste författare. Själv en begåvad skaldinna, hade hon lärt mycket av sådana andens stormän som Goethe och Schiller. Till Uppsala kom hon såsom en levande förmedlarinna av tankar och idéströmningar, med vilka de flesta här förut blott i böcker gjort bekantskap. Hon blev också i hög grad uppburen under sin vistelse i den uppsvenska lärdomsstaden. Särskilt Atterbom och Geijer blevo hennes trogna umgängesvänner. Den förre skriver: »Friherrinnan Amalia von Helvig tillbragte med en yngre syster näst före deras återflyttning till Tyskland år 1816 våren och begynnelsen av sommaren i Uppsala hos en dem värdig väninna[1], vid vars sida hon blev medelpunkten för en krets, som inneslöt allt vad snille, kvickhet, naivi-
- ↑ Överstinnan Malla Silfverstolpe.
