34
tet, konstnärstjusning, den renaste godhet, den ädlaste själsstyrka, den öppnaste, trognaste vänskap tillsammans äga mest behagligt».
Amalia von Helvig intresserade sig lifligt för den unge romantikern och eggade honom till fortsatt diktning. Med anledning af väninnans sjuårige sons bortgång skrev Atterbom följande vackra sonett, som inleder den samling dikter han senare sammanfattade under rubriken Amaliaminnen:
gläds! Ej hans väg till vårens hem blev lång.
Till ros slog knoppen ut vid andars sång,
till änglaliv den späda, dunkla driften!
med gråt du ville smälta tidens tvång!
Och nordens stjärnor i sin kalla gång,
de blicka stumma på den lilla griften.
i sina palmers skygd för snö och ilar
det lån, som där du får till egendom.
din Bernhard visst den aldrig, aldrig glömmer:
Men — bäst man vilar dock »i Herranom».
Fru von Helvig insåg, att Atterbom med hans känsliga sinne och bräckliga hälsa ej egentligen passade för den vittra stridens värv. Han behövde komma bort från sin omgivning, bli fri från sin ledareroll och få ro för motståndares angrepp. Han behövde mottaga nya intryck, se främmande platser och andra människor. Hon bragte honom därför på
