kronprinsens lärare i tyska språket, något som väckte ej obetydlig harm hos den gamla skolans män. Om »överheten» förut sett de unga reformivrarnas anlopp mot den akademiska, man skulle kunna säga officiella smakriktningen med ett visst misshag och fruktat, att här uppäxte en revolutionär ynglingakrets, så hade man nu förstått, att nyromantikens banérförare icke voro några samhällsomstörtare. Deras politiska ståndpunkt var konservatismens.
Atterboms ekonomiska ställning lämnade emellertid ännu någon tid mycket övrigt att önska, och detta bidrog jämte kroppslig svaghet till det tungsinne, som tidtals nedtryckte honom och kom honom att misströsta om kraft och förmåga att uträtta något i vitterheten. I ett brev till Geijer från 1820 säger han:
»I mitt huvud är en rastlös och brännande oro, som gör mig otillgänglig för all slags vila och förströelse. — — — Det var en tid, då jag lockades av den flödande trånaden i min barm efter ljus och skönhet att sätta den i ord på lumpna papperslappar, och bedårad av några vänners bifall, trodde jag mig utrustad med kraft att i Sverige skapa ett nytt poetiskt tidevarv. Verktyget var för svagt för en så stor sak, det sönderbröts av sitt öde och förkastades; blott en skuggbild återstår, som bär det forna namnet. Den bespejas av vänner med redan villrådiga förhoppningar och av fienderna med en icke villrådig triumf. Vilken som kände mig för tio år sedan, när jag först uppträdde såsom författare med en så modig och flammande själ, skulle förmoda, att min banas mål var så ömkligt nära?»
Skillnaden i kynne mellan de båda författarna
