Den här sidan har korrekturlästs
40
med sig till Lycksalighetens ö. Han skänker också Astolf en kappa, som vid framkomsten dit skall göra honom osynlig; så tager han Astolf i sin famn och flyger med honom mot den uppgående solen.
Under tiden sitter prinsessan Svanvit — en gestalt, som skalden tilldiktat och ej har någon motsvarighet i fésagan — ensam och klagar över att den älskade Astolf är försvunnen. Hon ger uttryck ät sin nedstämdhet och saknad i följande vackra sång, till vilken Geijer satt musik:
Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är det tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö.
Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är det tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö.
Stilla, o stilla!
Stunderna ila,
snart du den sista ser.
Vila, o vila!
Vissna, som andra fler!
Hjärta, vad vill du mer?
Vila, o vila!
snart du den sista ser.
Vila, o vila!
Vissna, som andra fler!
Hjärta, vad vill du mer?
Vila, o vila!
Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led.
Glömma, o glömma —
sådan är solens sed!
Lär dig i nattens fred
glömma, o glömma!
allt, vad du njöt och led.
Glömma, o glömma —
sådan är solens sed!
Lär dig i nattens fred
glömma, o glömma!
Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän.
Gott är att somna,
vår kommer ej igen.
Hjärta, vi slår du än?
Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän.
Gott är att somna,
vår kommer ej igen.
Hjärta, vi slår du än?
Domna blott, domna!
