töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna.
Livet dig bjöd farväl:
»Arma, god natt, sov väl!»
Tystna då, tystna!
Det andra äventyret förflyttar oss till en trädgårdspark på Lycksalighetens ö. Det är morgon. Bergens hjässor skina genom vitblå, violetta och rosenfärgade dimmor. Man ser ett praktfullt slott. I en skuggrik dunge av palmer, lagrar och cypresser framsorlar ungdomens källa ur nischen av en smaragdklippa. Samlade omkring denna källa äro Felicias sju nymfer, med vilka skalden symboliserat de sköna konsterna, inbegripna i samspråk. Höljd i Zefyrs kappa, som gör honom osynlig, anländer Astolf och tjusas av den skönhetsvärld, som här uppenbarar sig för honom, och allra mest av Felicia. Denna har just för sina tärnor berättat om en dröm, i vilken hon sett fågel Fenix, den skönaste av alla skapade varelser, vilken har sin boning i paradiset. Under det Astolf lyssnar till hennes ord, gör han en rörelse av otålighet, varvid Zefyrs kappa faller av hans axlar. Klädd i rik, skarlakansröd furstedräkt står han framför Felicia och de häpna tärnorna. De tro alla, att han är fågel Fenix. Till deras häpnad förklarar han, att han är en man. Någon sådan ha Felicia och hennes tärnor aldrig skådat. Astolf och Felicia upptändas genast av kärlek till varandra. Astolf begär att få stanna och svär, då han får löfte härom, att förbliva hos sin älskade, ända till dess Tiden under fåfängt letande efter honom uppgivit sin kalla andedräkt.
