42
De leva nu ett liv av ogrumlad sällhet och giva i glödande växelsånger uttryck åt sin kärlek. En strof ur hithörande parti må anföras. Astolf sjunger:
af luft och snö och rosenglans hon flög!
Hur stolt från hårets natt i molnsvall bruten
spreds diademets gloria, mild och hög!
Från handen djärvt av mina fingrar sluten
en ström av eld vid hemlig tryckning smög,
och liksom sträng vid sträng, till samljud slagen,
var sena skalv, var ådra spratt betagen.
På Lycksalighetens ö lever nu Astolf vid Felicias sida trehundra år, som förefalla honom såsom några få dagar. Det är ett liv av sällhet och skönhet. Ungdomskällans vatten bevarar honom från ålderdomen.
Det tredje äventyret visar, huru Astolf genom Felicias moder Nyx (natten, ödet) bragts till besinning av att han har andra plikter än mot Felicia. Han börjar känna längtan efter hemlandet och efter en verksam levnad. För Felicia framhåller han, att han bör leva icke endast för egen sällhet utan för andras väl, så att hans namn må varda välsignat:
min varelses ursprungligaste grundton —
har jag som människa, som man, som kung
för länge döv mig gjort: de hämnas bittert
sen i mitt öra de ånyo skaka.»
Felicias övertalningar förmå honom emellertid att ändra tanke, men då uppenbarar sig Nyx och manar sin dotter att skilja Astolf ifrån sig; genom att kvar-
