Det femte och sista äventyret förtäljer om återfärden. Nu är det slut med Astolfs lycka. Han förlorar Felicias hårlock, som skulle skydda för alla faror. Just då han står i begrepp att för alltid lämna sin fädernejord och sträcka ut mot Lycksalighetens ö, hör han en svag gubbröst, som anropar honom om hjälp. Han vill ej lämna en värnlös man i nöd utan stiger av sin häst och fattar gubbens hand. Den är iskall och fattar honom med ett hårt grepp. Nu ser Astolf framför sig en hög gestalt med kal hjässa och långt isgrått skägg. Från skuldrorna utgå ett par sammanlagda svarta vingar, en svart gördel sammanhåller den skarlakansröda, fotsida dräkten. Såsom stav bär han i handen en lie med skaft av ebenholts. Det är Tiden, som sökt Astolf under tre århundraden. Nu har han nått sitt byte. Utan barmhärtighet trycker han Astolf hårt intill sig och låter honom sedan död falla till marken.
Zefyr för nu Astolfs lik till Felicia. Denna överväldigas av sorg. Då kommer hennes moder såsom Teofania.[1] Tiden tillsluter ungdomskällan med sin svarta mantel. Felicia luttras och renas genom smärtan och erfar tröst av gudomens åskådning. I stället för jordisk lycksalighet skall hon få himmelsk salighet. Dikten slutar med att Felicia sjunker till marken i bedjande ställning under en kor av stjärnor. Av denna sista sång må några strofer anföras:
stoftet, skuggors hem?
Kärleken och smärtan
räcka bortom dem.
- ↑ Grekiskt ord = gudaskådning.
