Den här sidan har korrekturlästs
46
Kärleken och smärtan,
barn av samma hus,
föra trogna hjärtan
hem till samma ljus
barn av samma hus,
föra trogna hjärtan
hem till samma ljus
Där försont med plikten
under livets trä
står den fagra dikten
vid din faders knä.
under livets trä
står den fagra dikten
vid din faders knä.
»Kommer du?» han talar.
»Långt du irrat har!
Dock av dessa dalar
bar du minnet kvar.
»Långt du irrat har!
Dock av dessa dalar
bar du minnet kvar.
När ditt sinne glödde,
var dig jorden trång;
när ditt hjärta blödde,
flög du hit i sång.
var dig jorden trång;
när ditt hjärta blödde,
flög du hit i sång.
Njut en fröjd otalig,
fäll din slöjas skir!
Du var där lycksalig!
här du salig blir.» — — —
fäll din slöjas skir!
Du var där lycksalig!
här du salig blir.» — — —
Warburg säger med rätta om Lyeksalighetens ö, att den »är full av ideal poesi, buren som kanske intet annat svenskt diktverk av en äktromantisk stämning, av en mystisk innebörd, av en musikalisk formgivning. Här om någonsin finna vi romantikens ’blå blomma’, en längtan hän till diktens evigt sommargröna ö». Skalden har velat framställa den grå vardaglighetens Astolfs rike såsom en motsats mot den drömda idealvärlden. Men icke ens den mest förfinade, estetiska njutning, icke ens poesien kan tillfredsställa människosjälens djupaste längtan, det förmår blott religionen.
