Atterbom hade fäst stora förhoppningar vid detta diktverk, som skulle befästa hans rangplats i Sveriges vittra värld. Första delen förelåg färdig år 1824, men den nästan samtidigt utkomna Fritjofs saga ställde Lycksalighetens ö alldeles i skuggan. Den Tegnérska diktens skönhet var för allom fattbar. I Fritjofsgestalten igenkände man med beundran idealbilden av en svensk. I Lycksalighetens ö fanns det däremot åtskilligt, som ej var fullt klart för allmänheten. Därtill kom, att dess längd inverkade menligt och avskräckte somliga. Den fick ej heller det mottagande, som skalden väntat. Väl uttalade en sådan man som Geijer enskilt sin beundran, men den offentliga kritiken var föga uppmuntrande. Till och med Atterboms egna meningsfränder uttalade sig ganska kärvt. Skalden kände sig helt naturligt besviken. Att han det oaktat verkligen kom att fullborda den andra delen, var till icke ringa del hans fästmös förtjänst.
Länge hade Atterbom sjungit kärlekens lov (t. ex.
i Rosen se ovan sid. 28) utan att själv ha smakat dess
sötma. I början av år 1824 kunde han emellertid i
brev till en av sina vänner omtala, att han funnit en
ledsagarinna för livet. Hans utkorade var Ebba av
Ekenstam, officersdotter från Östergötland. Då
Atterbom sommaren 1823 var på besök i sin hembygd,
sammanträffade han med den 22-åriga Ebba, som han
sett en gång förut, då hon var barn. Ebba av
Ekenstam var en vek och känslig men på samma gång
glad och livlig natur. Under sina tidigare flickår var
hon ofta inåtvänd och tillbakadragen. Kärleken till
den med henne själsbefryndade skalden kom hennes
