små täcka insjöar, välbyggda lantställen, luften full av vällukt från törnrosor och lindblommor. Allt utgör en enda vidsträckt trädgård med havet vid sidan och utsikt över Sundet åt den kära fosterländska stranden. Ack! men Du felas mig! och vad njuter jag riktigt, när icke du är med mig. Allt skönt och ljuvt, vare sig i natur eller konst, tjänar blott att påminna mig om Dig — om mitt hjärtas allrakäraste glädje».
I juni 1826 hemförde Atterbom sin brud. Den första sommaren tillbragte det lyckliga paret i en idylliskt belägen boning på Marmorbrukets ägor vid den natursköna norra stranden av Bråviken. Här arbetade han också flitigt på avslutningen av Lycksalighetens ö, som också hösten samma år var färdig till tryckning. Atterboms äktenskap blev utomordentligt lyckligt, man talade om hans hem såsom »kanske det lyckligaste svenska skaldehem». Hans minnestecknare J. H. Thomander säger därom: »En vän hade han framför alla övriga i världen: hon var honom allt, hon tänkte på allt, sörjde för allt, ordnade allt, lämnade honom sina fröjder och tog på sin lott alla bekymmer och gömde dem väl, missunnsamt väl, så att ingen fick se eller höra dem». Länge fingo de båda makarna leva tillsammans. De fingo fira sitt silverbröllop och se sina barn växa upp. I sin dikt »Till den hädangångna», skriven kort efter makans död, har Atterbom själv med sköna och innerliga ord uttalat, vad hon var för honom:
när dessa blad jag där till offer strör.
Hur skulle jag ej unna dig de dagar
av evig sol dem ingen smärta stör?
