vid Uppsala universitet, och nyssnämnda år 1835 gick denna önskan i uppfyllelse, och Atterbom utbytte nu sin lärostol i filosofi mot den nyinrättade professuren i estetik, till vilken han med rätta ansåg sig mera kvalificerad än någon annan.
Nu började också hågen vakna till förnyad poetisk alstring. Somrarna 1836 och 1837 tillbragte han på det naturskönt belägna godset Steninge vid Mälaren. Det var en lycklig tid, han kände skaparkraften sjuda i sitt inre, han »indrack sommarluft och poesi». Så tillkom den samling av lyriska dikter, som utgavs 1837—38. Främst bland de här intagna dikterna må nämnas en serie »Blommor», utgörande fortsättning av en tidigare samling med samma namn. Vad som skiljer dessa från de tidigare är, att den exotiska prakten fått vika för »mera doft från de svenska skogarnas och ängarnas egen flora». Även här framställas blommorna såsom symboler för idéer. Exempel härpå lämnar den i sammanhang med den tidigare samlingen ovan anförda »Blåklinten».
Även dessa dikter rönte ett mottagande, som ingalunda motsvarade skaldens förväntningar. Långt svårare än fiendens hugg var för den känslige skalden Geijers »björnsmekning», såsom han kallar dennes anmälan av dikterna. Geijer söker visserligen avväga förtjänster och fel, men tonen i hans kritik var kärv och sårande. De liberala Stockholmspublicisterna, bland vilka Atterbom på grund av sin politiska konservatism var illa anskriven, tyckte sig nu ha fått vatten på sin kvarn och trodde sig kunna lägga Geijers auktoritet i vågskålen, då de uttalade sig om Atterboms mindervärdighet. Detta angrepp
