55
var, att han synbarligen oupptagen och ouppmärksam av och på allt, som rörde sig omkring honom, dock såg och hörde allting och kunde för de samtal, i vilka han ej deltagit och som vi andra tyckte han visat sig alldeles likgiltig för, en lång tid efteråt fullkomligt redogöra.… Jag hörde fragmenten ur Lycksalighetens ö, hörde dessa verser först uppläsas av skalden själv med en känsla så djup och varm, i så egna, mnsikaliska tonfall, att de blivit mig oförgätliga — och varje försök av andra att deklamera dem förekommit mig misslyckade. Svanvits säng: ’Stilla o stilla’ skapade ett hav av musikalisk poesi i min själ, vars vågor ännu ej efter 30 år bringats till ro. Kritiken har haft mycket att anmärka emot Atterbom, och jag borde väl instämma däri för att ej vara sämre, dummare än den, men jag kan det ej och det därför, att jag fått, vad denna ej fått: ett omedelbart intryck av skaldens personlighet, som var varmare, innerligare, sannare än någon annans jag dittills eller sedermera lärt känna. — — — Det hörde till den tidens föreställningar, att poetiskt sinne var oförenligt med praktiskt förstånd — ja, man gick kanske så långt, att med tillgjord försakelse av det sista, köpa sig reputation för att äga det förra. Detta fel må gälla uppvaktningar i det fosforistiska hovet men var ej att tillskriva skolans huvudman. Atterbom var, som Geijer en gång sade om honom, ärligare än någon av hans vänner (han själv bland dessa inbegripen) kunde tro eller fatta. Hans praktiska oförstånd, oförmåga var så litet tillgjord, att den tvärtom utgjorde grundämnet i hans natur, villkoret för hans snille, som i denna sin blindhet vågade vara, vågade säga, vad
