56
han med vanlig mänsklig beräkning och praktisk omdömesförmåga icke skulle vågat och varigenom ej så många vänner men desto flera fiender tillfördes».
Detta uttalande ger oss en god inblick i Atterboms karaktär och personlighet, och dess riktighet bekräftas från flera håll. Han levde nästan uteslutande i diktens och böckernas värld. Sina dikter ansade och putsade han såsom en kärleksfull örtagårdsmästare sina plantor. Dikter från ungdomsåren tog han upp, omarbetade och fullständigade dem. Sitt största verk, Lycksalighetens ö, underkastade han ock mot slutet av sitt liv en bearbetning, och i sin förändrade gestalt rönte det verkligen ett bättre mottagande än vid sitt första framträdande, För verkligheten omkring honom stod Atterbom mycket främmande. Han betraktade tilldragelser och personer i livet ungefär som ett skådespel utan större intresse. Man kan förstå, att en sådan läggning skulle väsentligt bidraga att dana romantikern och ingiva honom denna outsläckliga längtan bort från den grå verkligheten till »diktens evigt sommargröna ö».
I den förtroliga umgängeskretsen var skalden vänsäll och angenäm. Kanske kunde det anmärkas, att han talade väl mycket om sig själv, om sina minnen och sina planer. För allt, som var ädelt och stort, hade han ett öppet sinne. Sverige och svensk dikt älskade han framför allt annat. Härom vittna ock de sköna, ödmjuka ord, varmed han slutade sitt inträdestal i Svenska akademien:
Om med sin norna mannen är enig vorden:
Gott är ett rum, förvarat i svenska bröst;
gott är, jämväl, ett rum — blott i svenska jorden.
