58
Atterbom var en stor, egenartad skaldepersonlighet. Av all svensk diktning torde hans lyrik hava kommit musiken närmast. Liksom i denna konst finner man i Atterboms dikter uttryck för människans innersta liv. Ofta är innehållet något drömlikt, som knappast till fullo fattas av andra än besläktade själar. Detta är det, som gör, att så många både av samtiden och eftervärlden ej förstått och därför också underskattat honom. För Atterbom är tillvarons innersta mystik, som ej kan uttryckas i logiska, klart formulerade satser utan blott nås på aningens väg. Hans betydelse för svensk vitterhet ligger framför allt däri, att han brutit med den torra förnuftsdiktningen och, såsom Warburg säger, »skänkt det svenska diktspråket en rikedom av nya stämningsvärden».
Denna framställning må avslutas med några rader ur dikten Hälsning till svenska allmänheten, vilka kunna sägas i sammanträngd form innehålla Atterboms poetiska testamente:
ristas aldrig av flydda år;
tidens hjul lockar hon att stanna;
själf är hon jordens och hjärtats vår.
känslor givas, som aldrig vissna:
Bragd och sång deras tolkar bli.
Livets makter må växla, brista,
men dess första bli dock dess sista:
Tro och Kärlek och Poesi!
