28
ANNA
(utan att akta på hans ord, åter stilla).
Erik, jag är så trött — så gränslöst trött på alltsammans — och det är så mörkt framför mig. — Du, när jag nu i kväll kommer tillbaka till Göteborg med tåget och skall ut till stället, där jag bor, så går min väg förbi ett svart vatten — det är så stilla där nere — jag har sett på det många gånger — jag blundar, jag sneddar över gatan — jag tänker på något annat och vackert — jag trampar ut över kajkanten — det plaskar litet grand — sen blir det alldeles stilla — modern har gått bort med det lilla barnet vid sitt hjärta —
HELLING
(drar henne ner på schäslongen).
Tig! Tig! För guds skull tala inte så Anna!
ANNA.
Men det är så! Jag villdet så — jag får inte, jag vågar inte lämna barnet efter mig. —
(Griper hans hand och trycker den mot sina ögon, sin mun.)
Å, Erik, hjälp mig — fräls mig! För Jesu skull! Jag är så rädd, så förfärligt rädd — jag vill inte dö — jag är så ung — det är så underligt alltsammans — jag har ju inte gjort något ont, jag har bara älskat dig — varför skall jag då lida så gränslöst? Jag vill leva hos dig, älskade, och hos vårt barn — Erik, jag ber dig, fräls mig från mig själv och mina mörka tankar — res med mig till Göteborg och stanna hos
