smyg dig försiktigt ut och laga för all del, att ingen känner igen dig. Om du går nu med detsamma, hinner du ner till stationen lagom för Göteborgståget — gå bakgatorna är du hygglig! Se så, söla inte nu utan skynda på, så att du inte kommer för sent — jag måste gå, ser du — jag skulle ha varit på festen för länge sedan. — Men raska på då en smula! Du vet ju, att du måste ge dig i väg.
(Under det han med växande nervositet talat, har Anna med vacklande steg gått och tagit på sig ytterkläderna. Hon har slöjan tillbakaslagen och ser på Helling.)
Så ja, det var min duktiga flicka. Det är ju så enkelt som aldrig det. Du tar tåget och vid framkomsten till Göteborg en bil, som kör dig hem i en handvändning — du kryper till kojs, sover lugnt och gott, och så kommer jag till dig i morgon eftermiddag och stannar hos dig, tills den här ledsamheten är överstånden.
ANNA
(gör min av att vilja gå ut genom dörren, men hejdar
sig och vänder sig om; ångestfullt).
Jag kan inte! Jag vågar inte! — Å, Erik jaga inte ut mig i det hemska mörkret — så hård kan du väl ändå inte vara mot mig! Hör du inte hur det stormar och regnar — jag ber, jag bönfaller dig — låt mig stanna här i natt jag kan så väl ligga på en matta borta i ett hörn — (ivrigt) jag skall inte alls besvära eller
