38
VALLNER
(tungt).
Ja!
SIVARD.
Och mina försäkringar om motsatsen?
VALLNER.
Sven, förlåt! För din egen skull våga vi icke tillmäta dem någon betydelse.
SIVARD
(trött; går och sätter sig vid skrivbordet).
Så skola vi inte tala mer om den saken. Jag förstår din välmening, fast din omsorg besvärar och plågar mig — plågar mig mer än jag kan säga.
VALLNER.
Sven! För vår vänskaps skull!
SIVARD.
Ja — ja, jag förlåter dig — —
(Vänder sig om mot honom.)
Käre vän, jag har lite att skriva, och sedan har jag, som jag nämnde för dig förut, ett viktigt ärende ut i staden — ja, du förstår, jag har inte tid med dig just nu. Du kan ju gå in till min hustru en stund — hon behöver så väl lite sällskap. Gör det är du snäll! Adjö Bengt.
(Nickar åt honom, vänder sig åt skrivbordet, drar ut och skjuter in lådor, tar fram papper och börjar skriva. Vallner går några steg mot dörren, men stannar och blir stående med blicken på Sivard.)
