59
behärskar jag situationen, ännu kan jag genom en beslutsam handling gottgöra min ungdoms förbrytelse, hindra den att sätta nya onda frukter. Men låter jag tiden gå, förlorar jag kontrollen, så har min avkomma icke längre ett huvud utan många — jag känner dem inte, och jag kan inte nå dem! — Giv mig ett råd, Bengt!
VALLNER.
Det måste finnas ett sätt att förhindra det — jag menar ett sätt som rättsmedvetandet icke uppreser sig emot.
SIVARD.
Vilket? Säg vilket! Om jag går ut på vägar och stigar och ropar ut min förtvivlan och stora nöd — finns det någon, tror du, som hör på mig, någon enda som kan hjälpa mig? Man dödar ett skadedjur, men ett människoliv, om än så uselt och samhällsfarligt, är heligt, får icke röras.
VALLNER.
Det finns en möjlighet — sjukdom, sjukdom till döden.
SIVARD.
Hur har icke under de långa gångna åren mitt hopp klängt sig fast vid den tanken. Hur brinnande har jag inte önskat min sons död, att en olyckshändelse skulle drabba honom, sjukdom smitta honom. Jag har väntat tåligt, väntat ända in i det sista för att ge försynen tillfälle att träda emellan och frälsa mig från det jag annars måste göra. Det har varit förgäves! I
