68
SKANTZ.
Nej, vi superade på tåget.
VAKTMÄSTAREN.
Eller något att dricka — lite vin, kanske?
SKANTZ.
Nej!
(Och då vaktmästaren dröjer och sträcker hals för att ännu en gång se på fru v. Skantz, som står vid toalettspegeln och tar upp några småsaker ur en handväska.)
Nå?!
VAKTMÄSTAREN
(med ett flin långsamt ut genom dörren).
Ja, jag går — jag går ju. (Ut.)
SKANTZ
(vrider nyckeln i lås efter honom, häftigt).
Såg du hur han tittade? — Och hans otäcka flin?
GERDA
(lugnt).
Nej, jag märkte inte något särskilt. — Sådant där folk har ju ofta ett obehagligt sätt.
SKANTZ.
Du gav gästspel här i staden för några år sedan — —
GERDA.
Kära vän, vad hör det hit?
SKANTZ.
Kanske han kände igen dig — och kanske han läst i tidningarna om vår vigsel i dag. — — Hans flin var otäckt.
